Här kommer en serie gröna, sköna bilder. Oretuscherade, oklippta, oklara och onderbara.

Ja visst gör det ont...

En regndroppe till som krampar i någon sekund
Men snart ger den efter, ger efter för sin egen tyngd
På tvättlinan hänger jag kvar tills jag faller och dör
Jag försöker att vara så ärlig jag kan
Men det är dina svar jag hör.
Jag kan inte minnas att jag nålat fast mig så här
Har börjat fundera på fallet hur hårt det egentligen är
För linan som håller mig uppe den börjar bli skör
När jag försöker att vara så ärlig jag kan
Så det är dina svar som jag hör
Jag vet att ni finns, jag vet att ni finns där för mig
Och jag vet att ni vet, mina ord dom kommer från dig
Och jag hoppas ni vet att regnproppar dör
För att solen den värmer så skönt som den gör
Jag försöker att vara så ärlig jag kan
Men det är dina svar, dina svar jag hör
Jag försöker att vara så ärlig jag kan
Men det är dina svar som jag hör

Smog, eller heter det grogg när det är grönt?

Jag hoppas ni vet att regndroppar dör

Ant life beautiful? 

Vila hos dig

Flerfilig köbildning

Äntligen grönt

Struggle for life

_________________________________________________

Vad härligt det är att vakna av ett rejält åskmuller, ett sånt där som skallrar fönsterrutorna och vibrerar som dova basgångar i magen. Man bara ligger och myser när regnet smattrar mot rutan och skräckslagna barn skriker i panik på mamma utanför. Jag är inte rädd för åskan och jag är inomhus, torr och varm. Ha-ha!

Igår var det minsann VårRuset! Och idag är jag minsann helt förstörd. Det är ju i princip enda gången per år som jag försöker mig på någon form av löparprestation, och de 5 kilometrarna räcker gott och väl för årets 364 andra dagar.

I vilket fall så startade jag med tidtagning kl.19.00, och 36.41 minuter efter det var jag i mål ("bara" 18 minuter efter vinnaren..). Jag hade tänkt mig komma runt på under halvtimmen men mitt stackars knä kände inte samma entusiasm och försvann efter typ halva loppet, så hittar ni en liten knölig klump någonstans i industriområdet kan ni ju säga till.

Annars gick det rätt bra, varmt som attan bara - och mycket folk. Ca 7000 tjejer anmälda. På tidtagningen var vi 863 stycken, och jag kom på plats 716 - så helt sist var jag ju inte.

Väl i mål fick vi en snygg tygkasse med banan, cornflakes, hudkräm, inkontinensskydd och choklad - allt en kvinna behöver för att klara efterdyningarna av loppet.

Nu sitter jag i köket med jordens träningsvärk. Främst på vänster sidas höft/bäckenavdelning. Måste gjort nåt dumt.

___________________________________________________________________________________

Om jag blir lika brutalt väckt av galna moppepojkar på skriktrimmade mopeder inatt

ska jag ställa mig mitt i vägen och ägga de jävlarna med närproducerade ägg från Gomma.

Hoppas de läser min blogg och fattar...

_________________________________________

Mors pannkaka och ha en bra dag i vårt vackra svenska vårväder!

Igår städade jag bokhyllan. Det är redan lättare att sova :)

Före                                              
                                     Efter

Idag var jag hos farmor på kolonilotten, tittade på blommor och fikade. Det var trevligt och jag åkte raka vägen till Viberga och köpte blomjord efteråt. Nu har jag ju varken uteplats eller balkong så jag planterade om lite växtlighet inomhus istället.

Blir spännande att se om akvarieväxten i bakkant överlever, en del ska ju lyckas med det. Den får uppenbarligen inte stå ifred i akvariet för malen i vilket fall...

Åhhh, nu är jag sådär sjukt trendig igen!

Har varit ute på en uuuurmysig powerwalk i typ, 50 minuter. Var ju tvungen nu när Finspång visar sig från sin soliga sida. Nu sitter jag, nyduschad, i soffan i för korta shorts och ett görfladdrigt linne- med en supergod smoothie i ena handen och med andra handen på datorn för att hinna blogga ner hela härligheten!

Blir ni inte bara sååå lyckliga och glada i era liv för att jag har det sååå bra i mitt!?

Det var asskönt att gå, men det blåser fan halv storm och jag svettades hela tiden. Shortsen är verkligen för korta, och smoothien smakar ungefär som att äta en hel ingefära. Linnet är typ det fulaste jag ägt, men det fladdrar lagom mycket för att jag inte ska dö här i vårt stenhus som drar åt sig värme lika lätt som en billig champagneflaska drar till sig blondiner på krogen...

Annars är det la bra, vädret är verkligen fantastiskt och jag längtar (som vanligt på våren) efter ett hus eller sommarskjul på landet där jag kan plantera blommor och springa naken i trädgården. Får väl gå ut i skogen med någon av krukväxterna och ett tält o låtsas...

Jag har tydligen börjat måla. Igen. Det var skitlängesen men nu har jag bara spottat ur mig fantastiska alster!

Eller, jag har i alla fall plockat fram en burk med gamla vattenfärger o kladdat runt med. Och det är rätt så roligt, senast jag använde sånt var typ i 9:an (alltså cirkus 7 år sedan (herre min skapare!)).

Well, njut av vernissagen - jag får bjuda på salta pinnar o cider i plastglas nån annan dag.

Chesshäst

Odjursmonstret

"I" som i Igelkott

Skolplasch till sommarteatern i Söderköping: Pippi Långstrump

"O" som i Orm

Skolplansch till sommarteatern i Söderköping: Pippi Långstrump

Liten uppmaning till mig själv, sitter bredvid sängen

"Sömnparalys eller sömnförlamning är ett förlamande tillstånd som kan uppkomma när man håller på att somna eller vakna. Under REM-sömnen stänger hjärnan av de flesta av kroppens viljestyrda muskler för att man inte ska röra sig när man drömmer. När man sedan drömmer att man till exempel springer känns det helt verkligt trots att man i verkligheten inte vevar med benen i sängen. Det enda undantaget är ögonen, som i verkligheten rör sig som i drömmen. Vid sömnparalys stängs muskelkontrollen av för tidigt eller slås på för sent så att man inte kan röra sig trots att man är vaken.

Vissa människor kan få hallucinationer av olika slag när de är i sömnparalys, s.k hypnagoga och hypnopompa hallucinationer. Dessa kan bestå i skräckfyllda känslor av att någon är i rummet eller vid sängen samtidigt som man själv inte kan röra sig. Den förlamning och de hallucinationer man upplever vid sömnparalys, är således delar av REM-sömnen som stannat kvar trots att man redan har vaknat. Ofta känns det som om man inte kan andas, som om man håller på att kvävas."

------------------------------------------------------------------------------------------

Det här händer ganska ofta, alla gånger har jag upplevt att jag fått det i exakt det rum jag är i. Jag har haft paniken - inte kunnat andas, krampat, inte kunnat röra mig. Andra gånger har jag hallucinerat samtidigt - det har varit monster, förvridna tanter och spöken i rummet.

Men då man har ögonen något sånär öppna vet man i alla fall vilket rum man är i, och jag vet att Robbin ligger bredvid mig - för jag ser honom i ögonvrån. Men hur mycket jag än kämpar, slår, sparkar och skriker för att han ska vakna och väcka mig - händer ingenting. Till slut vaknar jag med andnöd och tårarna forsande, för att musklerna äntligen vaknat. Sjuk känsla, och det är inte ovanligt att jag inte vågar somna om, men är för utröttad för att kunna stå emot.

Inatt drömde jag massor. Jag och många andra jag känner var på ett slott, som jag har anknytning till. Det såg i princip ut som det brukade och personalen där var densamma.

Vi var där för att vi skulle ha en löpartävling. 5 kilometer tror jag det var. Så efter att vi pratat en stund om nu och då, började loppet. Jag sprang ihop med min syster, och i början gick det trögt som attan. Men efter en kilometer flög vi i princip fram, vi sprang och sprang - genom Finspång, genom skogen vid Kungshällsudden och inne genom slottet.

När man sprang därigenom fick man utmaningar i de olika rummen, och i ett av dem satt en vän till mig med två tärningar i handen. Jag skulle få lika på båda. Det var två små tärningar i trä, helt normala. Så jag kastade dem - och de visade upp hur många hål som helst, det var som att de var maskätna. Hålen gick inte att räkna. Samtidigt som jag tittade upp från tärningarna såg jag en tavla bakom min vän. Det var på en ung kvinna, med mörkt långt hår och vacker klänning. Tavlan såg mig rakt i ögonen - och sen såg hon mig rakt i ögonen.

Då började det flimra. Mina ögon flippade ur och jag antar att jag fick sömnparalys i drömmen, vilket är en helt ny upplevelse. Medan jag krampar växer hon sig närmare ur tavlan.
Sen slutar det för en stund.

Jag kan fortsätta drömmen, även om jag helst vill vakna.

Vi fortsätter springa genom skog och rum. Jag kommer in i fler salar där hon finns på tavlor, eller bara dyker upp från ingenstans. Jag får panik och vill vakna, inget händer. Det här blir typ 5-6 gånger under natten.

Försöker övertala de som är med mig på platsen, men ingen lyssnar eller förstår. Det är bara jag.

Jag måste hela tiden fortsätta springa. Det är vansinnigt långa 5 kilometer. Men då det gått så bra för mig vill jag verkligen vinna, andra har gett upp och jag ligger först.

Med bara en kilometer kvar får vi jobb som guider på slottet. Och servicemänniska som jag är stannar jag förstås till och är lite artig mot gästerna. En kort stund går jag och min syster till cafeterian (som i drömmen är den gamla cafeterian på min högstadieskola). Väl där ska vi ha något att dricka, och jag får ett sms samtidigt som mina ögon börjar flimra - "Min önskan är att du springer på under 30 minuter". Det är hon, och jag vet direkt att det är någon form av utmaning. Gör jag det inte kommer något hemskt hända alla som är på platsen.

Jag hade en kilometer kvar, och var uppe i ca 21 minuter på hela loppet. Så jag måste springa, nu. Men när jag kommer ut på gårdsplanen står en hoper turister där som ska guidas - och chefen suger tag i mig. Försöker komma loss därifrån, rädslan för allas liv närmar sig. Men det går inte, och tiden rinner snart ut...men ingenting händer.

Senare när jag och några till ligger i ett rum med 4 stycken märkligt uppställda sängar, tittar jag upp på väggen bakom mig. Där hänger en stor tavla - en sån där slottsmålning ni vet. Motivet är två kvinnor. Den ena ligger på en barnhemssäng, med sängram i mässing och vita lakan. Hon är blek, med långt mörkt hår och en vacker nattsärk i vitt och spets. Den andra är korthårig, med samma hårfärg som jag. Hon halvligger på golvet, och sträcker sig upp mot henne i sängen. Den mörkhåriga stryker den korthåriga över kinden.

Och jag utbrister - Hon är lesbisk!

Ingen i rummet, inte ens jag förstår vad jag menar. De andra har ju inte förstått att jag över huvud taget sett eller upplevt något på slottet. Och jag vet inte vad jag ska göra med informationen jag fått ut. Kanske är den korthåriga på bilden jag, kanske vill hon ha tillbaka sin älskade, kanske vill hon inte ha det.

I vilket fall som helst får jag ytterligare en paralys, men vaknar ur denna i min egen säng. Jag är fortfarande rädd, och det första jag gör helt automatiskt är att jag tar upp mobilen och ser efter i min sms-inkorg. Inget där. Tack och lov. Medan jag skrivit nu har tårarna stundom vällt upp i mig. Jag känner fortfarande paniken och jag är fortfarande rädd.

------------------------------------------------------------------------------------------

Det är konstigt vad kroppen kan göra, när det känns som att kroppen gör en sak och jaget reagerar på vad kroppen gör. Vi är ju ändå samma enhet, men ibland ändå inte?

----------------------------------------------------------------------------

"Sömnparalysen har ofta tolkats av folktron som att ett demoniskt väsen sätter sig på den sovandes bröst, ofta sammankopplat med en känsla av andnöd. I svensk folktro var detta väsen maran, och ordet mardröm betecknade ursprungligen endast ett anfall av sömnparalys, för att senare beteckna alla former av otäcka drömmar."